Pegmatitbrottet i Högsbo

Högsbo pegmatitbrott får idag nära nog anses som ett av Sveriges mest “klassiska” pegmatitbrott. I Västsverige ligger det i flera sammanhang främst. Mineraler från Högsbo, t ex beryll, columbit och monazit, har gjort brottet till en mycket berömd fyndplats.

Pegmatitbrottet och dess närområde är sedan 1973 avsatt som naturreservat. Brottet är fridlyst som naturminne och det är således inte tillåtet att bryta loss eller på annat sätt avlägsna mineral- och bergarts-prov från berget i eller omkring pegmatitbrottet.

Pegmatitbrottet ligger i norra delen av Högsbo Industriområde. En kilometer söder om Högsbo skjutbana ser man en stor skärning i bergsmassivet. Där ligger det norra brottet – det största – och känt som “Gavelgruvan”. Gavelgruvan är hela 60 meter lång och mellan 5 och 25 meter bred. Djupet varierar kraftigt; störst är det i den sydöstra bergväggen – upp till 15-20 meter. I den nordvästra bergväggen varierar det mellan 4 och 10 meter. Pegmatiten stupar brant, övre delen ligger cirka 50 meter högre än den nedre delen av brottet. Ovanför kan man följa hur pegmatitådern fortsätter i berget ytterligare 50 meter. 100 provsprängningar har gjorts på upp till 70 meters höjd. Två mindre pegmatitgruvor finns ovanför sydöstra bergväggen på ungefär 20 meters höjd. Den mindre av de två är bara 5 meter hög och lika bred, medan den andra är cirka 10 meter. Dess bredd når 8 meter och längden är 15 meter. Innerst bildar den en någon meter diup grotta i berget. Nedanför dessa småbrott finns – cirka 40 meter söderut – en hel del stenslänter med mineraler som mikroklin, biotit och kvarts. 

Här på utmarkerna till Långebergs by och Eklanda gård i Västra Frölunda socken inköptes en del av allmänningen i början på 1940-ta1et av stockholmsfirman John R Rettig för 25 000 kr. Förhoppningar om ett gott ekonomiskt utbyte fungerade sannolikt som en slags guldfeber för ägaren John Rettig. Brytningen kom igång och som mest sysselsattes ett femtontal arbetare under ledning av en gruvbas. En smed och en hantlangare fanns till hands och de utförde också reparationsarbeten.

 De flesta av sten- eller gruvarbetarna kom från Orust och lönen låg (1945) på 120 kr per vecka. Fältspat av ovanligt fin renhet började snabbt att med lätthet utvinnas ur den norra gruvan. Efterhand sjönk emellertid kvantiteten. Den keramiska industrin var under en period i stort behov av just den råvaran; särskilt under 1946 då metallarbetar-strejken uteslöt järnbruken som köpare. 

De lossprängda blocken forslades i tippvagnar till sorteringsverkets såIl och fickor för utskrädning. Verket drevs av en råoljemotor. Rörstrands porslinfabrik i Lidköping hörde till de största köparna av kvarts och fältspat. En del sändningar gick till IFÖ-verken i Skåne. Även export förekom. Ett större parti befraktades genom Axel H Ågren år 1946 till Stoke-on-Trentområdet i England där företaget Taylor Turncliff & Co förvandlade fältspaten till sanitetsporslin. En Mr Simpson vid detta företag uppgav sig aldrig ha sett maken till högkvalitativ råvara. 

Muskouit såldes till järngjuterier i bl a Småland. Den användes där för tillverkning av fönster i kupolugnar. Mineralen utgjorde också råvara för isoleringsmaterial i den elektriska industrin. Beryll rönte också stor efterfrågan. Den förpackades i lådor och exporterades bl a till England (1,5 ton eller halva den totala produktionen). Fluorit betingade från början ett bra pris men efter en tids brytning blev tillgången mindre, sämre kvaliteter togs tillvara och transporterades till en större mineralkvarn på Orust. 

Det gavs ej tillstånd att bryta från Fässbergssidan varför verksamheten vid Gavelgruvan efterhand upphörde. Ett stort hinder var också bristande utrymme för de stora mängder skrotsten som uppstod. Produktionen vid Gavelgruvan omfattade fram till 1948 följande mängder: 

Fältspat, 4 109 ton värt 154 380:- 

Kvarts, 1 208 ton värt 17 390:- 

Beryll, 3 ton värt 1 kr / kg

Gruvan kan delas in i fyra områden: 

Den nedre delen. Denna del är öppen och utgörs av en slänt med lossprängd sten och med en fallhöjd på nästan 5 meter. Längden av brottet är ca 10 meter och bredden är ungefär 25 meter. Här kan man hitta mikrolin, biotit och kvarts. 

Mittdelen. Denna utgör pegmatitbrottets centrum och består av en stenslänt med en fallhöjd på 15 meter. Den sträcker sig ca 30 meter från “lilla grottan” (som är 5X5 m samt 2 meter djup) i nordvästra hörnet till buskaget ovanför “Den nedre delen”. Bästa stället att leta mineraler är intill lilla grottan och slänten nedanför. Här finns kvarts, albit och muskovit. Stenslänten består till mycket stor del av “muskovitlera”.

Grottsalen. Detta stora bergrum har samma längdriktning som de båda andra ovan nämnda områdena. Dess längd är nära 25 meter och bredden varierar mellan 4 till 8 meter. Den högre upp belägna delen av grottan är mindre och höjden mäter ungefär 4 meter medan den i övrigt når upp till 6 meters höjd. Grottan är stenfattig. Två pelare av sten håller uppe den sydöstra bergväggen. Mellan pelarna finns tre ingångar till grottsalen. 

Den övre delen. Här utgörs området av mer fast berggrund än i de övriga områdena och delen sträcker sig 20 meter ner till grottsalens övre ingång. 

 

Pegmatiten i Högsbo ligger i en mörk bergart, amfibolit, och denna ligger i sin tur i askimsgranit. Askimsgraniten har daterats till en ålder av’1362 +/- 9 milioner år. Troligen är amfiboliten av samma ålder. Mestadels utgörs pegmatiten av en grovkornig bergart, som består av samma mineral som de flesta gnejsar och graniter. Skillnaden är att mineralkornen i en pegmatit är mycket större. Vanliga mineral i en pegmatit är kvarts, vit och röd fältspat, ljus och svart glimmer. Ibland händer det att pegmatiter innehåller en del sällsynta mineral med sällsynta grundämnen. I högsbopegmatiten finns t ex beryll och fluorit. Likheter finns mellan pegmatiten i Högsbo och den som brutits på Orust i Bohuslän. 

Man kan säga att pegmatiter (granitpegmatiter) är restlösningar från granitmassiven när dessa bildas djupt nere i jordskorpan. I slutfasen av granitbildningen ansamlas vatten och kiselrika restlösningar vid granitmassivens ytterzoner. Dessa restlösningar har låg smältpunkt och de stelnar (utkristalliseras) först efter granitmassiven. Restlösningarna består framförallt av grundämnen som kisel, aluminium, kalcium och natrium. De kan dock ibland innehålla en rad sällsynta grundämnen, som kan koncentreras och anrikas till mineralbildande ämnen. Orsaken tlil att de så sent införlivas i bergarten är att de har joner som antingen är för stora eller för små för att bli upptagna i kristallstrukturen hos den bergartsbildande mineralen. Till sist ansamlas de pegmatitiska restlösningarna i sprickor och liknande i den omgivande bergarten och stelnar och bildar de typiska pegmatitgångarna. 

Högsbopegmatiten liksom bohusgraniten och övriga delar av det svenska urberget bildades på flera kilometers djup, t o m ner till en mils djup. Ovanpå pegmatiten och det svenska urberget fanns en bergskedja med toppar som kanske var högre än de högsta topparna i Himalaja idag. Genom många miljoner år av vittring och erosion har pegmatiten på samma sätt som bohusgraniten, askimsgraniten och det övriga svenska urberget blivit synliga för oss.

(Ur artikel av Lars Brink i VFH Jubileumsbok 1991)

Skapad med Wordpress