Mor Liva- en livets tjänare

Anna Olivia Johansson var född i Frölunda 1875 (Tofta Sörgård). Vid 28 års ålder ut-examinerades hon som barnmorska den 30 dec 1898 från Barnmorske-läroanstalten i Göteborg, som då låg i det första själv-ständiga barn-bördshuset i hörnet av Vasagatan – Sprängkullsgatan. Även om hon själv velat börja på skolan tidigare hade detta varit omöjligt då inträdesåldern var fastställd till lägst 22 år. Undervisningen på skolan var mycket sträng, krävande och fordrande. Efter ett år var hon klar med studierna och hade under tiden hunnit med 22 förlossningar. Examens-betyget visar på goda insikter och bland de 29 eleverna erhöll tre vitsordet utmärkt, Olivia var en av dessa. Som minne från sin examen erhöll hon från skolan ett antal skrifter som länge följde henne i yrkesverksamheten. Det var Abelin: Råd och anvisningar om vården af späda barn, Melin: Späda barns uppfödande med komjölk samt Barnmorskereglementet och en handbok för vaccinatörer. Redan 1899 kunde Olivia börja som barnmorska i Frölunda och hon verkade där i 37 år fram till sin pensionering 1935.

Redan som mycket ung hade hon fått gå ut på gårdarna och tjäna, bl.a. i Kannebäck. Men så kom hon till en gård i Fiskebäck och där träffade hon en ung och rask fiskare. Axel Johansson, som hon strax gifte sig med och bosatte sig på Rud Frälsegård vid Toftaåsen. Innan sin examen som barnmorska hade hon fött tre barn.

Familjen utanför hemmet vid Toftaåsen 1909. Olivia är kvinnan i vitt förkläde och hennes mo (Foto frpn VFH-bildarkiv)der Amanda sitter i bildens mitt.

Mannen låg ute på fiske, mest inomskärs i södra skärgården, men även utefter den danska kusten. Ofta gav han sig iväg på måndag och återkom inte förrän på lördag eftermiddag. Fisken hade då kanske sålts på Fisktorget i Göteborg efter det att man rott eller seglat in i hamnen. Först mot 20-talet fick man motor i fiskefartyget.

Till det lilla stället på Rud Frälsegård hörde också ett litet jordbruk som födde en ko, julgris och ett femtontal höns och stundom även några får. Med mannen på fiske, med djur och småbarn hemma samt ständig beredskap för att bli kallad till förlossning under alla dygnets timmar kunde allt detta skötas tack vare en otrolig energi, men också genom modern Amanda som även bodde på stället. Denna kvinna utstrålade livskraft av stora mått. Hennes man reste till Amerika för att söka lyckan redan när barnen var mycket små. Hur det gick i Amerika fick man aldrig veta då några meddelanden aldrig nådde hemlandet.

När Olivia inte var hemma var det modern Amanda som styrde och ställde. Som mest bodde fem barn hemma samtidigt. Företrädaren som barnmorska i Frölunda hette Maria Lauberg (Laberskan) som bodde vid Rud Nordgård. Hon kom från När på Gotland, var född 1838 och examinerades som barnmorska i Göteborg 1872. Som socken-barnmorska kom hon till Frölunda 1876 och gifte sig 1879 med en dövstums lärare på Nya Varvet, men efter dennes död flyttade hon tillbaka till Gotland.

Den som stödde Olivia att bli barnmorska var socknens förste kyrkoherde Axel Palmgren. Olivia hade vid flera tillfällen hjälpt till i prästgården där kyrkoherdens hustru sedan länge legat sjuk och Palmgren kände därför väl till Olivias duglighet. Palmgren kände sin församling även därigenom att han var med i många nämnder i socknen. Han visste väl hur tungrott det kunde vara och hur svårt det kunde vara att plädera för något nytt eller få nya idéer spridda. När därför tjänsten blev till ansökan ledig uppmanade han Olivia att söka till Styrsö istället, och med största allvar och begrundan sa han till Olivia: “Det står i bibeln att ingen blir profet i sin egen stad”. Men Olivia kände på sig att Frölunda var just den plats där hon skulle kunna uträtta något. Och så blev det! 

Barnmorskornas skyldigheter och arbetssätt var redan tidigt fastställt i reglementen. Det första reglementet tillkom 1777 och gällde fram till 1819. I Frölunda fanns vid denna tid ingen barnmorska utan den hjälp som kunde erhållas kom från självlärda kvinnor. De medicinska myndigheterna arbetade med kraft för att socknarna skulle anställa utbildade och examinerade barnmorskor. Men detta klingade länge ohört. I gamla sockenprotokoll från Frölunda kan man se att det inte utan vidare gick att följa Kungl. beslut. Alla ekonomiska frågor behandlades med största försiktighet i sockenstämman. Frågan om att anställa en barnmorska drog ut på tiden och i andanom kan man ana att de goda odalmännen resonerade som så att har kvinnorna klarat sig utan barnmorska i alla tider så kan det nog gå nu också. Motståndet bröts dock när man började förstå barnsängsfeberns härjningar. I mitten av 1800-talet härjade barnsängsfebern så svårt att upptill 5 % av alla förlösta kvinnor avled av sjukdomen. Vid sekelskiftet var man nere i 0,3 %. Man insåg så småningom att det var barnmorskornas förtjänst att förlossningsdödligheten avtog.

Man upptäckte att den utbildade barnmorskan var ett måste och att antiseptiken gjort sitt genombrott. När Olivia tillträdde sin tjänst 1899 använde hon sig av ett reglemente som var fastställt 1856. Här fastställdes det bl. a att hon inte fick avlägsna sig frän sin bostad utan att underrätta de hemmavarande var hon skulle kunna träffas eller vid vilken tid hon skulle återkomma. Hon kunde också genom anslag på dörren tala om samma sak. Var hon upptagen skulle hon kunna ge anvisning till annan barnmorska. Detta gällde alla dygnets timmar. När barnmorskan i Askim var upptagen och det kom bud fick således Olivia packa sin väska och ge sig över sockengränsen. Barnmorskan skulle svara för “öm och sorgfällig vård om kvinnan och barnet, sköta den förlösta kvinnan och det späda barnet så länge omständigheterna så fordrade och medgav”. I praktiken innebar detta att Olivia efter svåra förlossningar fick stanna kvar i hemmen kanske upptill 7-8 dagar.

Fann barnmorskan vid förlossningsarbetet att kvinnans liv svävade i fara skulle läkare tillkallas. Detta skedde mest från Göteborg, men även från Mölndal. Från Göteborg kunde läkarna komma i bil, men det hände även att någon fick möta läkaren utefter vägarna t ex från Käringberget och lotsa denne genom byvägarna till patienten. Skarpa instrument fick endast användas av barnmorskan vid tillfällen då hjälp från läkaren inte i rätt tid kunde erhållas.

Ersättningen till barnmorskan hade före 1840 huvudsakligen skett in natura, vanligtvis i spannmål och genom en fastställd avgift för varje förlossning. 1908 kom en ny förordning som stadgade att barnmorskan i en landskommun skulle ha minst 350:- årligen samt ersättning per varje förlossning. Som distriktsbarnmorska fick Olivia 1919 800:- vilken 1925 höjdes till 950 :- jämte ersättning för förbrukningsartiklar. Det sistnämnda hade hon tidigare själv fått svara för. Uppenbart är att skyldigheterna var större än rättigheterna, vilket dock inte var ovanligt för sin tid i ett typisk kvinnoyrke. 

Genom ett reglemente för barnmorskor 1909 hade Medicinalstyrelsen bestämt att barnmorskorna skulle vara skyldiga att föra dagböcker över sina patienter och de ingrepp de då gjorde. Vidare skulle alla data föras över det förlösta barnet. Dagböckerna skulle sedan sändas in och granskas av provinsialläkaren vid årets slut. Efter Olivia finns sådana dagböcker bevarade från 1912 och fram till 1935. Under sin tid som barnmorska i Frölunda gjorde Olivia över 1 100 förlossningsinställelser.

De flesta kvinnorna uppsökte henne långt före förlossningen eller också uppsökte hon dem ute på åker och äng under sina turer genom socknen. Vilken stuga hon skulle stiga in i var aldrig något problem. Olivia var ständigt utrustad med en almanacka där hon förde noggranna anteckningar hur långt gånget det var med kvinnorna. Nådde hon dem inte så arbetade djungeltelegrafen och hon råkade sällan ut för några direkta överraskningar. Möjligen kan man räkna dit några s.k. hemliga förlossningar som hon fick utföra. Det rörde sig om kvinnor från andra orter som uppsökte henne och där fadern ville vara anonym och där man kan förmoda att barnet skulle adopteras bort.

När det var dags för barnmorskan att rycka ut kom man åkande från gårdarna och fiskelägena med häst och sedermera i bil. Ibland kunde Olivia på långt håll se att något var på gång, det var när något barn eller en dräng kom springande över de öppna fälten i klapprande trätofflor.

Olivia var beredd. Barnmorskeväskan med tång, såg, sax, borr, naveltång, Sublimat, Lysol, bindor, linne och medikamenter stod alltid framme och på en spik hängde nytvättade rockar och förkläden. Och det gällde att hasta på för det var inte alltid de hemmavarande hade kunnat bedöma hur långt framskridet skeendet var. En av de förmåner Olivia hade var att hon hade rätt att gå på den nyanlagda järnvägsbanken för att snabbare kunna ta sig fram under sina förrättningar. 

Överallt skulle barnmorskan kunna nås. På söndagarna kunde hon sitta i Frölunda kyrka och bli knuffad av kyrkstöten. Präst och församling reagerade inte nämnvärt – de visste så väl vad som var på gång! Annorlunda var det en gång i Åkereds missionshus när Olivia satt på en av de främsta bänkarna och en ny predikant stod i talarstolen. Helt plötsligt slogs dörren upp och en mansperson ropade: “är fru Johansson son här?” Olivia reste sig upp och rusade mot dörren. Predikan fortsatte men då den var slut yttrade predikanten: “Särskilt ber jag för mannen som störde församlingen och talade nere vid dörren och så för damen som sprang ut”. 

Det var inte alltid det fanns tid till omfattande förberedelser för barnmorskan när hon kom fram till patienten. Annars var regeln den att barnmorskan först utförde lavemang på kvinnan och iakttog alla de stränga regler som fanns för renhållning av både patient, förlossnings-bädd och instrument. Omedelbart före förlossningen skulle barnmorskan grundligt, under 10 minuter, observerande på klockan, tvätta och borsta sina händer och armar upptill armbågen med såpa och vatten. Som desinfektionsmedel användes Sublimat, ett pulver som löstes i vatten. Ett annat antiseptiskt medel var Lysol. Viktigt var också att ta äggviteprov. Det var mycket vanligt med äggvita bland de förlösta kvinnorna. Som högst hade 39 % denna åkomma. 

Barnkullarna var stora i de flesta hemmen. 10-11 barn var inget ovanligt och detta gjorde också att moderns ålder vid den sista förlossningen ofta var hög. Alla barnen, fel kostvanor och hårt arbete bidrog till att hälsotillståndet kunde vara dåligt. Olivia upplevde också att när hon kom till den havande kvinnan för att bistå henne hade hon just lämnat tvättbaljan eller just ställt undan baktråget. Här fick Olivia göra stora insatser och det var också så att hon fick vara biktmoder och rådgivare för alla.

När förlossningen fortskred gällde det att fastställa fosterläget. Var det andra lägets första lägesätt,  framstupa kronbjudning, tvärläge eller sätesbjudning? Var blodmängden osedvanligt stor? Det gällde att fatta snabba beslut. Skulle läkare tillkallas? Under Olivias verksamhetstid krävdes läkare vid ett 50-tal tillfällen och det var vid tångförlossningar och vid fall av kraftiga blödningar. 

Männen hade största respekt för barnmorskan och sökte hjälpa till efter hennes anvisningar, men för det mesta var de bara i vägen och fick hålla sig undan. Barnen hade fått lära sig att barnmorskan som kom med sin svarta väska hade med sig barnen i denna och det var inte utan att det satt skräck i ögonen hos många. 

Förlossningsarbetet kunde dra ut på tiden i flera dagar. Olivia fick stanna kvar och övernatta hos patienten. När så barnet var framfött var det inte heller bara att gå hem till familjen på Tofta. Alla journal-anteckningar skulle föras in i dagboken och det skulle finnas garantier för att kvinnan inte kunde få några komplikationer. Sedan skulle moder och barn kontrolleras varje dag under en veckas tid. Ibland utsträckte sig därför frånvaron från hemmet upptill åtta dagar. Efter ytterligare tre månader skedde återbesök då moder och barn undersöktes och tillståndet noggrant noterades. 

I de mera burgna hemmen och på de större gårdarna uppvaktades barnmorskan med festmat och uppassning av pigorna och var hon tvungen att ligga över så stod dom bästa bolstrarna till hennes förfogande. Hos småbrukaren kunde förhållandena vara helt annorlunda och den sociala skiftningen kunde vara mycket stor. I många hem, särskilt utåt kustbandet, saknades både vatten och avlopp. Fattigdomen kunde vara så stor att hemmet inte hade nödig utrustning till det nyfödda barnet. Det var också här som de flesta barnen fanns och det var här som sjukdom härjade, inte minst lungsot. Olivia fick många gånger öppna sina egna väskor och linda barnet i från hemmet medtagna tyger. När nöden var riktigt uppenbar medförde hon persedlar som hon köpt ut. Vid tillfälle gick hon sedan till  kommunens handläggare med räkningarna och så småningom fick hon tillbaka sina utlägg. 

Kontanter som någon erhöll av kommunen var man däremot snabba att återkräva, så långt sträckte sig inte Olivias auktoritet. Det kunde vara otroligt smutsigt i stugorna och varken vägglöss eller loppor var ovanliga. När Olivia kom från en förrättning på ett sådant ställe travade hon ner i sin källare på Tofta och sanerade både sig själv och sina kläder. 

Barnmorskan konsulterades inte bara för förlossning och vid uppkomna kvinnosjukdomar. Hon fick tjänstgöra som något av klok gumma i allehanda ting. Till Tofta vandrade många som skadat sig under arbete på åker och äng och sådana som måste sys ihop för att inte förblöda. Det kunde vara alltifrån knivhugg i magen till stenhuggaren som slagit tummen blå. Alla fick behandling i köket där medikamentlådan var välfylld och där nål och tråd ständigt fanns på plats. 

En annan viktig uppgift som ålåg barnmorskan var att “befordra förtroendet för skyddskoppsympning”. Praktiskt betydde detta att Olivia varje år mot vårkanten fick vandra ut till socknens folkskolor med vaccin, kniv och spritflaska och vaccinera telningarna. Fram till år 1915 utförde hon koppning med knäppare. Efter denna tid användes inte koppningen längre i medicinskt bruk. Men, på läkares ordination eller då patienten så önskade kunde samma effekt uppnås genom att använda blodiglar. Patienten fick dock själv skaffa blodiglarna, och det kunde denne göra bl.a. i Slottsbergs mosse eller på närmsta apotek. Dit levererade förresten företagsamma och ekonomiskt sinnade frölundapojkar iglar när de behövde förstärkning i kassan. Sista gången Olivia använde iglar för blodavtappning var 1935 på en manlig patient som blivit rekommenderad av en läkare att uppsöka henne. 

Fram på 30-talet levde kyrktagningsseden kvar i Frölunda. Denna innebar att barnaföderskan några månader efter förlossningen skulle erhålla kyrkans välsignelse och återinträda i församlingen. Renings-seden hade förekommit så länge man kunde minnas och skedde alltid strax före den ordinarie gudstjänsten. Många kvinnor hyste oro och bävade för att behöva utlämna sig inför präst och menighet. Men inför Olivia, som sett dem föda, fanns ingen skrämsel eller oro och skulle nu kvinnan kyrktagas så vände de sig till henne och hon fick följa dem som en trygg assistent fram till altarringen. 

Olivia fick också kommunala uppgifter. Ett sådant var ledamotskap i socknens barnavårdsnämnd där hon fick uppdraget att inspektera fosterhem och föra journal över barnens förhållanden. Olivia gjorde sin sista förlossning 1935. Därmed slutade en epok i Frölunda, hemförlossningarna hade upphört och kvinnorna sökte sig till sjukvårdsinrättningarna i Göteborg. 

Under sina 37 år som hela Frölundas barnmorska hade hon aldrig haft någon semester och hade aldrig varit borta från sin tjänst, inte ens för sjukdom. Hon hade varit inne i alla stugor i Frölunda, vakat över alla nya liv och varit Barnmorskan eller Liva för alla. 

1954 avled hon 79 år gammal. När Göteborgs stads namnberedning 1982 skulle fastställa gatunamn för området väster om Toftaåsen vid FröIunda kyrka fick ett av dessa bli Mor Livas stig. Hennes minne skall därför leva, om inte för evigt, så dock länge än.

 
Olivia och Axel Johansson vid sitt diamantbröllop 1953. (Foto ur VFH-bildarkiv)

Berättelsen, skriven av Göran E Larsson, har tidigare publicerats i vår bok “Frölundabilder” utgiven 1986.

Skapad med Wordpress