Jul hos Ganglas

Här följer en julberättelse som tilldrar sig i 1930-talets Önnered. Berättelsen är skriven av Harry Hansen (1912-1969), även “Harry i Boa” kallad, och var publicerad i tidskriften Hällungen 1965. Artikeln illustrerades med teckningar av den skicklige reportagetecknaren vid  G-P, Stig Gitse.

Utsikt från Ganlas. (Teckning av Stig Gitse)

Tradition – – –
Tradition vad är det för slag? Frågade en gång en skärgårdsgumma från nolhöttebygden. Så fortsatte hon: – Tragedi heter det väI. Men det är ju något annat. Enligt Svenska Akademins ordlista är tradition nedärvd sed eller gammal Plägsed. Själv är jag inte så där överdrivet traditionsbunden. Men en tradition håller jag styvt på.  Det är den att fara ut till Ganglas någon av juldagarna. Det har jag gjort i snart 35 år nu. Ganglas? Vem är det? frågar ni. – Jo, Ganglas är vår fiskarfamilj. “Våra” som det heter på fiskarspråk. Ganglas blev mitt andra hem. I Göteborg sörplade jag modersmjölken. Men hos Ganglas på Önnered fick jag den första komjölken. Av Lottas Maja. Sen dess har jag inte bara lapat mjölk på Önnered. Jag har lapat sol. Både sommar. och vinter. Jag har lapat in språket, fisket, vanorna, miljön. Och med tiden blev lag faktiskt betraktad som en av “de våra'”. Och grannarna “kallte meg GangIas pöjk”. De var Peternellas, Krischans, Svens, Lottas, Lökens, Hingårns, Slus och vad dom hette runtomking. Naturligtvis var man ute på en hel del pojkstreck’ Och inte “sätta” (löd) man väl alltid heller. Men åren gick. Ganglas hade överseende med mina ungdomsupptåg. Och hos.Ganglas stannade jag.

Mor Olga. (Teckning av Stig Gitse)

 Mor i huset heter Olga. Än idag styr hon hemmet med klok, fast hand. Och de kvarvarande barnen, Hildur och Pagiel, bor fortfarande hos henne. Dom var mina lekkamrater. Och sedan vi blivit vuxna – båda är dom nu över 60 år – har vänskapen bestått. På min 40-årsdag sa Hildur så här: 

-De e könstit Harri, du blir nock allri nån herre. Det var hennes enkla reflexion. Om den var riktig lämnar jag därhän. I varje fall var den uppriktig och skvallrade om gemenskap. Märkvärdigt. – När jag nyss skrev alla dom där namnen på grannarna kom det ene minnet för mig efter det andra. – Men det är väl så, – just vid juletid. Då stoppar man upp lite grand. Besinnar slg – och minns. Och nu skall jag tala om, vad jag kommer ihåg från en jul ute hos Ganglas, så där drygt en 30 år sen. 

Av mina föräldrar hade jag på julafton fått en storkavaj av mörkblått kläde. Precis en sån som fiskarna hade. Men jag fick också en fiskarmössa. En mössa med tygskärm och stormsnodd med ankarknappar. Tygskärm skulle de va, för de hade Pagiel. Men den bästa julklappen blev i alla fall min fars löfte, att jag skulle få tillbringa resten av jullovet ute hos Ganglas.

Pagiel. (Teckning av Stig Gitse)

Juldagsmorgon tar jag vagnen ut till Käringberget -det fanns ingen bilväg till Önnered på den tiden. – Vid Käringberget går jag av. Sätter kurs rakt söderut genom djupt snöslask. Bort över bergen. Upp över Högen. Ner förbi Peternellas och Svens. Så är jag framme.

Jag känner oset av stekt fläsk och potatis i farstun. Första förnimmelsen av välbehag. Det kittlar i näsborrarna. Vattnar sig i munnen. Knack-knack-knack. – Köm in. Så står jag där, innanför tröskeln. Dyblöt om fötterna. Svettig av allt pölsandet, Och hungrig- hungrig.

-God jul i stöva, säger jag.

-Ja god jul han också, får jag till svar. Så säger Olga -Jaså han köm i alle fall i denne ovönna. Man ta å deg på fötterna nu, för du e ju rent sjöblöd.

Kängerna kommer av. Strumporna också. Så kommer Hildur fram med sin julklapp till mej. Hemmastickade långstrumpor. Så långa att dom räcker över knäna. Och till dom har hon flätat band – en famn långa – i vackra färger. Och dom banden virar jag runt benen nedanför knäna för att hålla uppe “hööserna”. 

– Han får la ha en juleklapp å meg också. Säjer Olga. Så kommer hon fram med en rund hemlighetsfull paket. Vad kan det vara? Högtidligt och under tystnad från alla öppnar jag paketet. Och vad tror ni det är? Jo – en blåplys (blus) med riktiga oljemuddar – och bröstlömme (ficka) – och allting. Och så överdragsbyxor i samma blåtyg – Nu är jag precis som Pagiel, säjer jag. Och jag känner hur kinderna hettar. Jag känner mej också lycklig, och – som riktig fiskare.

Mor Olga sitter och spinner utanför sitt hus. (Foto från VFH-bildarkiv)

– Så delar jag ut mina små klappar till familjen. Till far i huset, till Olga, Hildur, Pagiel och Kalle. En av mina presenter är en enkel liten kristallradiomottagare.

Kvällsmad! 

Stekeklampen är placerad mitt på bordet. Med den stekta potatisen och fläsket. Framför var och en ligger en sked. Jag tror en hornsked. – Äd du me skea säjer Olga. E hornske e tynn å pen å äda me å inte nöt klompsit. Så tar vi en “fläskebede” med nypan och gör ett “tuggane”. Så hugger vi alla in på potatisen ur klampen. Potatisen smälter snart ihop. För hungriga är vi. De sista “flisera” får jag. – Gäst kan tänka! Så äter vi av “soansiktet” (grishuvudet) och sen vankas de kaffe och hårt “Tynnbrö”. Brödet bryter vi i en 5 – 6 smala bitar och stoppar ner i muggen för att mjukna. Så tar vi upp en bit i sänder. Den som är mjukast. Stryker smör på. Smackar, tuggar, sväljer. 

Jag sitter här och tänker på min mammas festmiddagar. Dom i all ära – och inget ont om min mamma. Men vad är dom middagarna för mej mot Olgas kvällsvard? Äten just på det här sättet. I den här miljön. 

Så går vi och “hallar oss”. Pagiel och jag ligger skaföttes i utdragssoffan i köket. Vi låter lyset brinna en stund. Det knastrar hemtrevligt av “vrageven” borta i järnspisen. På väggen mitt emot oss hänger ett stort gammaldags fotografi av vadlaget Räven. Det består av 23 man. Alla från bygden. Och Pagiel talar om vad dom heter, och berättar om sillevadfisket såsom han fått det berättat av sin far. Gubbarna blickar allvarligt ner på oss. Men sjömansglimten kan man upptäcka i ögonvårna på dom. Med sina skepparkransar, sjöstövlar av läder, kommissbyxor, bundtröjor, halskläden och lömössor erinrar dom om ett svunnet århundrade. Ett sekel då “silla geck te”, – Men varför hette vadlaget Räven? Frågar jag. – Du frågar och frågar Harri så en kan bli kollrite för mindre. Men Räven kalltes laget etter ett mansfolk som bodde här på 1700-talet. Han hette Anders Räf. Å gubba kalltes räva eller rävera, vilket du vell. Å räva kallas Önnesbona än i da. – Å tig nu still – å sov. 

(Foto från VFH-bildarkiv)

– God natt då Pagiel och tack för i kväll. Du följer väl med i nästa vecka till Asperö och köper dom där trätofflerna åt mej som du lovat? – Om de blir stillt, har jag sagt. Me for frisk vind kan jag inte ro deg te Asperö. De begriper du la. Mitt i vintern. Va ska du me träskor förresten. Du har ju känger… 

Juldagen är slut. Pagiel sover redan. Säkert drömmer han om backefisket i nästa vecka. Om alla “skal” vi skall kratta upp ute på Haken. Om all torsken vi skall dra i “Frånnholmesunt” i “Ulkehöla” i “Hööskärsränna” och mellan Skomakarn och Rompen. Själv kan jag inte sova. Jag ligger och lyssnar till det snöblandade regnet som slår mot söderrutan. Tänker på träskorna. Det måste mojna. Annars kan vi inte ro tillAsperö… 

Det blev träskor. “lmporterada frå Danemark å penare i faxon än de svenske”, som Pagiel sa. Det var det sista jag behövde för att se ut som en riktig fiskare. Riktig fiskare ville jag bli. Men ödet ville något annat – – 

Ganlas hus till vänster i bild (Bolleskärsgatan 69C). Till höger Svenses ladugård. (Foto: Gunnar Börgeson, 1978)
Pagiel Andersson, 1978 (Foto från VFH-bildarkiv)
Skapad med Wordpress